Irrfärder

Allt jag företar mig rör sig i motsatta rörelser mot samma mål. Att jag "hittat tillbaka till journalistiken" är ett närmande, medan flytten till Venedig är en irrfärd, som min lärare benämnde det i ett mail. Inte ens den skickligaste orienteraren skulle glädjas över min karta. 

Skrivandet. 

Förstår jag ens vad det är jag själv skriver? Vad det är jag har att säga? Är inte det sekundärt i detta fall, är inte viljan att överhuvudtaget yttra sig en anledning nog att fatta pennan (tangenterna)? Men med en sån premiss har ju så mycket onödigt skrivits. Jag vill inte bli en av dem, snälla låt mig vara bättre. BLI BÄTTRE. Men det är ju ändå slags oturlig en grundpremiss som jag har att jobba med.

Varför hamnar jag alltid här, i de retoriskt så lagom bekvämt öppna frågorna. Som för att dölja det faktum att jag knappt lyckats svara på en enda fråga med annat än ytterligare en. Ett oändligt frågande som kanske ändå rör sig i en riktning, men som inte är den väg jag egentligen vill vandra. Den som kanske skulle kunna ta mig någonstans. Läste ikväll i Lyra E.L:s andra bok något i stil med mitt livs senaste och sannaste sanning: 

Det mest intressanta i mitt liv är det som ännu inte hänt. Det som bara bär en potentialitet. Det är i det drömmandet som jag alltid så lätt sjunker in i. Som i den silvriga saccosäcken jag köpte när jag ville matcha min turkosa fondtapet med glänsande flames. Fast jag växte ur den. Som så mycket annat. Och jag vill fortfarande se världen, och skrivandet har alltid varit en dubbelrörelse. Livet som en skapelse av skrivandet, och skrivandet som skapande av liv. Detta är banala, gymnasieala spaningar. Förlåt mig, jag är ringrostig.

Det har gått ett år sedan jag företog mig att skriva något av värde här. Jag skulle dokumentera och föreviga mitt liv som utbytesstudent i Venedig. Visst var jag med om en del intressanta händelser, men egentligen bevisade jag bara för mig själv och andra sådant jag redan visste: att jag är begåvad socialt, sexuellt och språkligt. Gäsp. Ja men skriv då! Alla förlorade timmar då jag övertalade mig själv om att jag höll på med något slags absorberande av liv, att jag behövde fyllas med det innan jag ordentligt kunde ta sats. Skitsnack, såklart. Skrivandet går alltid, det är bara jag som är så rädd. 

Jag, una stronza svedesa. 

I dubbel bemärkelse, för ser nu att jag över-könat mig själv och hittat på en feminin version av att vara svensk. För att vara svensk på italienska kan man bara vara i neutral form. Svedese.  

Men jag är svedesa. Här, öppen för bedömning. Eccomi mi mi ma ma ma.