Flygplatsromantiken dämpas av den ivriga renoveringen som Arlanda genomgår. Istället för stora, ljusa glasburar tvingas vi spatsera igenom trånga masonitgångar. Skrivandet, eller åtminstone koncentrationen som det kräver, avbryts av Swedavias ständiga utrop. Är de mig de söker? Det är aldrig mig de söker. Men jag ser ut med öppet ansikte, hakar fast blicken i främmande ögon, och det är vissheten om att vi aldrig - ja, det är vad jag måste intala mig själv - kommer att återse varandra som gör ögonblicken så ödesmättade.
Jag ska ut på äventyr!
Man ångrar alltid det man skrivit, men ännu mer de lysande formuleringarna som aldrig fick bli läsbara.
Inte ett moln, så långt ögat kan nå
En parafras man sällan fått chansen att göra under denna sommar, men idag stämmer det faktiskt. Flygvädret är optimalt, kommer piloten på min nästa flight att säga. På tyska då, det är till München jag ska först. Perfect weather conditions, kanske han säger med en tysk brytning. Hoppas.
Inte en dropp- hæ?!
Marco Polo dog i Venedig för snart 700 år sedan. Hur många timmar går det på så många år? Jag hade tänkt göra en analogi mellan mina knappa sju tills jag landar på hans flygplats, men det höll inte som litterärt grepp. För mycket matematik, för forcerad referens. Jag är ringrostig, det medger jag. Ändå känns det så pirrigt att återvända hit, till det medium som en gång väckte den skrivande elden i mig. Som format mitt sätt att skriva i nästan lika hög grad som mina favoritförfattare.
In bocca al lupo! I vargens mun möts vi. Kanske är det där lyckan står att finna.
A presto!
