#2 Tramonte (en inventering från 2023-09-12)

Tramonte: solen sänker sig över/förbi berget. 

Horistonten som det största berget. I alla fall etymologiskt. På italienska. 

Il primo tramonte (den första solnedgången): 

Vi fick boarda det sista planet tre minuter efter ordinarie avgångstid. Jag såg mig omkring, försökte räkna ut hur vi skulle komma att se ut, väl instoppade i flygplanet som skulle ta oss över Dolomiterna. Vilken storlek passade oss? Vi var en mindre folkskara, det var tveksamt om vi skulle kunna fylla ut den vanliga modellen med tre säten på vardera sida av gången. Fast det skulle inte vara första gången som ett bolag körde halvbokade flighter.

Jag följde efter en kort, tysk man ner för en trappa (hade jag inte lärt mig något: följ aldrig efter en kort tysk man ned för en trappa!), bort från vad jag hade trott var vårt flygplan. Där stod till min stora skräck en buss som skulle ta oss någon annanstans, ut på det stora asfaltsfältet där de små propellerplanen står. Mamma brukar alltid försöka dämpa min flygrädsla med praktiska faktan så som: ja men med små plan flyger du mycket lägre. Som om fallet från 7000 meter skulle vara mjukare än ett fall på 10,000. Och vi som skulle åka över Dolomiterna. Jag såg framför mig hur planets vita slitna kropp penetrerades av hårda bergstoppar, hur allt liksom skulle knöcklas ihop. Det droppade kondens från panelen ovanför mitt säte. Jag beslöt mig för att finna mig i min situation, och om mitt öde så var att dö på väg till ett av västvärldens underverk så fanns helt enkelt inget annat att göra. 

De gör det här varje dag, Johanna. Ja, men det gör inte jag. Vanans obarmhärtighet ger allt jämnvikt. Men jag vill inte vänja mig vid detta, vid rädslan, vid SKÖNHETEN. Långt där nere syntes ljusgråa stora fält över en ännu större yta. Det var aldrig meningen att vi skulle kunna se detta, aldrig meningen att vi skulle kunna flyga. För vem är all skönhet skapad? Jag tog en bild. Sedan en till. Jag skämdes för det så uppenbara draget, sneglade på italienaren som satt i sätet bredvid. Han satt själv nedsjunken och såg ut att gå igenom sina gamla bilder på telefonen. Rensade inte ens, det var mer som om han genomförde en inventering. Han bläddrade förbi en screenshot av en tjejs tinderprofil, andra bilder som jag inte hann se.

Det gick inte att se Venedig från min sida. När vi landade hade det redan hunnit bli bäcksvart. Italienaren i sätet bredvid satt fortfarande med sin telefon, men denna gången hade han uppkoppling och skrev i Whatsapp: "Best sunset ever". OCH DU SOM INTE ENS KOLLADE skrek jag så att han inte kunde höra.

Il secondo tramonte (den andra solnedgången): 

Första dagen i skolan. En bekant känsla, detta är är min artonde hösttermin sedan mitt inträde i det svenska ubildningsväsendetTM, om än denna gång med en extraordinär utsikt och värme. En typ av värme som får det att rinna från knävecket. Jag bär mina bruna Docksta-sandaler (i princip varje person jag konverserar med påpekar något om skorna), ett grönt ribbat linne och shorts. Folk står utspridda på torget, il campo, utanför aulan. Vissa i små klungor, andra ensamma likt mig själv. Restaurangerna har inte hunnit plocka fram uteserveringarna ännu. 

Så rör sig någon mot mig. En tjej kommer fram, säger hej vad heter du? Och vi har nästan samma namn, bara två bokstäver som skiljer oss åt och min engelska är minst lika rostig som min litterära svenska, fastän jag pratat mer engelska än vad jag skrivit på svenska det senaste året. Men vi gillar varandra, bestämmer oss för att hålla följa första introdagen. 

Tre fiskmåsar äter Bjørks små tapas. En flög rätt in i hennes huvud. Vi sitter på en trappa nedanför 

Irrfärder

Allt jag företar mig rör sig i motsatta rörelser mot samma mål. Att jag "hittat tillbaka till journalistiken" är ett närmande, medan flytten till Venedig är en irrfärd, som min lärare benämnde det i ett mail. Inte ens den skickligaste orienteraren skulle glädjas över min karta. 

Skrivandet. 

Förstår jag ens vad det är jag själv skriver? Vad det är jag har att säga? Är inte det sekundärt i detta fall, är inte viljan att överhuvudtaget yttra sig en anledning nog att fatta pennan (tangenterna)? Men med en sån premiss har ju så mycket onödigt skrivits. Jag vill inte bli en av dem, snälla låt mig vara bättre. BLI BÄTTRE. Men det är ju ändå slags oturlig en grundpremiss som jag har att jobba med.

Varför hamnar jag alltid här, i de retoriskt så lagom bekvämt öppna frågorna. Som för att dölja det faktum att jag knappt lyckats svara på en enda fråga med annat än ytterligare en. Ett oändligt frågande som kanske ändå rör sig i en riktning, men som inte är den väg jag egentligen vill vandra. Den som kanske skulle kunna ta mig någonstans. Läste ikväll i Lyra E.L:s andra bok något i stil med mitt livs senaste och sannaste sanning: 

Det mest intressanta i mitt liv är det som ännu inte hänt. Det som bara bär en potentialitet. Det är i det drömmandet som jag alltid så lätt sjunker in i. Som i den silvriga saccosäcken jag köpte när jag ville matcha min turkosa fondtapet med glänsande flames. Fast jag växte ur den. Som så mycket annat. Och jag vill fortfarande se världen, och skrivandet har alltid varit en dubbelrörelse. Livet som en skapelse av skrivandet, och skrivandet som skapande av liv. Detta är banala, gymnasieala spaningar. Förlåt mig, jag är ringrostig.

Det har gått ett år sedan jag företog mig att skriva något av värde här. Jag skulle dokumentera och föreviga mitt liv som utbytesstudent i Venedig. Visst var jag med om en del intressanta händelser, men egentligen bevisade jag bara för mig själv och andra sådant jag redan visste: att jag är begåvad socialt, sexuellt och språkligt. Gäsp. Ja men skriv då! Alla förlorade timmar då jag övertalade mig själv om att jag höll på med något slags absorberande av liv, att jag behövde fyllas med det innan jag ordentligt kunde ta sats. Skitsnack, såklart. Skrivandet går alltid, det är bara jag som är så rädd. 

Jag, una stronza svedesa. 

I dubbel bemärkelse, för ser nu att jag över-könat mig själv och hittat på en feminin version av att vara svensk. För att vara svensk på italienska kan man bara vara i neutral form. Svedese.  

Men jag är svedesa. Här, öppen för bedömning. Eccomi mi mi ma ma ma.

#1. Arlanda

Flygplatsromantiken dämpas av den ivriga renoveringen som Arlanda genomgår. Istället för stora, ljusa glasburar tvingas vi spatsera igenom trånga masonitgångar. Skrivandet, eller åtminstone koncentrationen som det kräver, avbryts av Swedavias ständiga utrop. Är de mig de söker? Det är aldrig mig de söker. Men jag ser ut med öppet ansikte, hakar fast blicken i främmande ögon, och det är vissheten om att vi aldrig -  ja, det är vad jag måste intala mig själv - kommer att återse varandra som gör ögonblicken så ödesmättade. 

Jag ska ut på äventyr! 

Man ångrar alltid det man skrivit, men ännu mer de lysande formuleringarna som aldrig fick bli läsbara.

Inte ett moln, så långt ögat kan nå

En parafras man sällan fått chansen att göra under denna sommar, men idag stämmer det faktiskt. Flygvädret är optimalt, kommer piloten på min nästa flight att säga. På tyska då, det är till München jag ska först. Perfect weather conditions, kanske han säger med en tysk brytning. Hoppas.

Inte en dropp- hæ?!

Marco Polo dog i Venedig för snart 700 år sedan. Hur många timmar går det på så många år? Jag hade tänkt göra en analogi mellan mina knappa sju tills jag landar på hans flygplats, men det höll inte som litterärt grepp. För mycket matematik, för forcerad referens. Jag är ringrostig, det medger jag. Ändå känns det så pirrigt att återvända hit, till det medium som en gång väckte den skrivande elden i mig. Som format mitt sätt att skriva i nästan lika hög grad som mina favoritförfattare. 

In bocca al lupo! I vargens mun möts vi. Kanske är det där lyckan står att finna.

A presto!